Le Grand Tour är en multisporttävling som i år startade i Torsby, Värmland (det kanske den alltid gör?).

På torsdagsmorgon lastades bilen överfull:

Och sen startade vi resan mot Torsby. Redan efter 2km blev vi stoppade av polisen som stod och vinkade in oss vid en rastplats. Pulsen i 180, men det var bara en blåskontroll och en trevlig polis som önskade oss lycka till

Några timmar och ett antal stirrande personer senare var vi i alla fall framme vid kanotsläppet och sen vidare till starten (skidtunneln) för att lämna skidor, fixa i ordning saker och äta pastabuffé (vilken även inkluderade glassbuffé )

Alla deltagare kördes sen ner till starten i Torsby-centrum.

Tummen upp

Prologen, som var första delen av tävlingen, startade med Inlines från centrum till skidtunneln. Vi kom tvåa dit, från slutet alltså… :S

Därefter var det orientering på en kort bana runt ett litet berg/skidbacke. Vi tog en liten extra promenad längst en brant, jag vill gärna skylla på kompassen, men jag tror det var handhavande av mig

Sen var det en lång MTB-cykling (Eller egentligen otroligt kort jämfört med kommande sträckor under tävlingen) på 9km. Sen på med inlines igen och ett varv runt den asfalterade slinga som antagligen används för rullskidor på sommaren. Här såg vi första (och förhoppningsvis enda) kraschen. Minns inte om det var så att personen brutit eller slagit något ur led (fick vi höra senare), men ett rejält sår på hakan i alla fall.

Prologen avslutades med skidor i skidtunneln. Den första upptäckten jag gjorde var att jag tagit mammas skidor istället för mina egna :S Som tur var passade pjäxorna i alla fall och jag kunde skejta runt. Ett varv är en kilometer och vi skulle köra fem varv. Första varven kändes som en evighet, men det var rätt bra före. Fäste vet jag inte hur jag hade det med, eftersom jag skejtade, men enligt uppgift så var det bra fäste på väg bort och sämre tillbaka, kanske låg solen på och gjorde det lite varmare trots kylanläggningar? Jag skulle i alla fall inte vilja köra några längre sträckor därinne, runt, runt, runt och runt…

När det var klart så började den ”riktiga” tävlingen, inledningsvis 24km Mountainbike. Som vanligt i multisportsammanhang så fick vi släpa cykeln en hel del upp och ned för berg. Slutpunkten låg högst upp på Hovfjället, TA1, dit vi kom efter några timmar (många timmar).

Direkt efter det var det Trekking 17km, vilket egentligen betyder skogspromenad, precis som det du läser i kontaktannonser där folk gillar ”skogspromenader”. Så några timmar skogspromenad senare var vi framme vid kanoterna, för en 13km paddling.

Paddlingen gick faktiskt rätt bra, problemen är väl när man ska lyfta kanoten, speciellt när man lyfter på ”fel” sida om vattendraget. Fint var det i alla fall.

Sen var det mer inlines, eller rättare sagt ”gå-med-inlines-uppför-lång-backe”. Soligt, hett och ganska kul ändå, så här i efterhand

Väl tillbaka på TA1 fick vi en ny karta för en Trekking på 15km. Den var rolig Känns som att arrangörerna har en förkärlek för myrar, då många kontroller låg där, till exempel denna:

Jag sjunker...

Tjejen i damlaget sjunker

Är väl lika bra att vi sjunker båda två då...

Så kan det vara ibland i multisport, en del ger sig ut på myrar och sjunker ned till midjan, en del har lagkamrater som ger glada tillrop och peppning, en del sitter glatt på något torrt ställe och fnittrar

Ännu en fin sträcka i alla fall

Titta vilken utsikt!

Mini-vattenfall

Tillbaka till TA-1 kom vi i alla fall och sen var det dags för en längre cykling. Som tur va hade den blev den nedkortad för oss och vi fick dessutom lite draghjälp:

Draghjälp av ledande damlaget

Efter en lååång cykling kom vi i alla fall till ”rep”-sträckan, vilket var mer som ett äventyrsmoment där vi på olika sätt tog oss över en fors tre gånger.

Flying fox!

Här fick vi även mat från arrangörerna, vilket var trevligt. Var för övrigt väldigt trött under den cyklingen, lite sömnvarning.

Sen fortsatte cyklingen till den avslutande paddlingen, och denna cykling var INTE rolig. När jag kollar på kartan så här i efterhand kan jag omöjligt begripa varför vi valde ”Vandringsled” istället för något längre vägar som faktiskt går att cykla på. Att släpa cykeln genom snårig skog på smala vandringsleder är inte kul. Ett tag blev jag så trött på det så jag lyfte upp cykeln över huvudet och bar den. Det var faktiskt en befrielse

Inte blir det bättre av att trampan, med sina piggar, slår i vaden gång på gång. Till slut gör det riktigt ont. När vi äntligen kom fram till stället där vi skulle gå mot kontrollerna så var det ju så klart 1,5km ut på en myr. Visserligen sjönk man inte ner till midjan, men det är svårt att förstå hur tungt det är att springa (okej, gå) på en myr när man hållit igång över ett dygn. Efter det gick det dock ganska bra i alla fall och otroligt nog så kom vi fram till kanoten och sista paddlingen

Inga foton från sista paddlingen, men vi körde på. För min del växlade jag halvsovande paddling med hårda intervaller. Vet inte om det går något snabbare, men det gick hyfsat fort med 25km på 4,5 timme inklusive lyft, långa lyft.

Hej då paddling!

Sen var det bara några kilometer kvar till målet!!! Givetvis skulle man ha med sig paddlar och flytvästar när man sprang (gick) till målet. Vi kom upp från paddlingen samtidigt som damlaget vi stött på hela vägen, men till skillnad från dem så valde vi att gå sista biten. Förbi skidtunneln, uppför en slalombacke för att ta sista kontrollen, som satt i toppen av ett torn. Det är säkert jättekul att planera en multisporttävling när man vet att man själv inte ska genomföra den Sen var det bara nedförsbacke in i mål

Äntligen, efter 39 timmars tävlande

Så, en liten sammanfattning i listform:

Verkliga djur vi såg:

• Älgar
• Bävrar
• Tjäder
• Skogsduva
• Hoppande fiskar
• Fladdermöss
• Små andungar(?)
• En gök som gal tills jag började småskratta

Imaginära djur

• Ett antal björnar
• Andungar, som sedan blev otäcka ödlor/ormar och till slut trädgrenar
• Bäver

Saker att bli irriterad/sur på:

• Sin lagkamrat (helt obefogat)
• Träd (helt befogat)
• Skogsmaskiner som förstör vägar (helt befogat)
• ”Skogsvårdare” som bara röjer ner alla träd och lämnar dem som plockepinn i skogen
• Idioterna som gör vandringsleder/stigar och inte kan märka ordentligt
• Cykeltramporna som slår sönder vaden

De ”3S” som är rubrik på detta inlägg har dock inget som helst att göra med 5S-metoden inom Lean, utan handlar istället om något jag läste i en liten inspirerande bok av Gunnar Åsberg. Dessa tre S är Sporten, Spriten och Skogen. Alltså vad män tar till för att fly undan saker
Själv nyttjar jag i alla fall två av dessa tre metoder… Sporten och Skogen så klart För tillfället försöker jag strukturera upp och vara lite mer disciplinerad med träningen. Tränar barn och ungdomar på måndagar, Body Pump på tisdagar, simning på onsdagar, Body Pump på fredagar, Body Pump på söndagar. Det är vad jag tänkt för tillfället, men det kanske inte blir jättedisciplin på detta förrän till våren.

Skogen brukar hinnas med i samband med träningar på sommaren och skidåkning på vintern, men annars är det tyvärr dåligt med det. Är väldigt vackert nu på vintern, soliga dagar. Man vill bara gå ut och sätta sig på en stubbe och filosofera lite, kanske fika, men jag är dålig på att ta mig tid till saker. Gillar ju det jag fördriver tiden med istället också så klart, som att hjälpa till som hantlangare vid bygge av hus.

Vilket för mig in på ett tredje S, Systemtekniker, när jag idag fick lite flashbacks från lumpen. Elen dog på bygget, så efter lite felsökning kunde vi konstatera att en propp gått (fast det syntes ju inte på den så klart). Bytte propp och allt var frid och fröjd, tills den gick igen, bytte en gång till och sen tog det inte mer än en kvart innan lamporna slocknade en tredje gång. Snabbt ut till elskåpet, men den kändes inte varm och såg hel ut. Bytte i alla fall, men inget hände. Tillbaka in i huset bara för att konstatera att en sladd ryckts ur när vi burit brädor Nåja, det var ju inte så lätt att se när det är kolmörkt (eller kanske Foamglas-mörkt, som för övrigt luktar **** när man sågar i det).

Kändes i alla fall lite som lumpen med alla 32A-kablar och sånt. Tyvärr hade man här ingen som helst möjlighet att trixa och fixa, utan elskåpet bjöd endast på två vanliga appartuttag (på samma fas) och ett 32A 3-fas uttag. Jag ska inte fördjupa mig i alla detaljer, men jag hade nog önskat lite fler möjligheter till inkopplingar på skåpet. Fick snabbräkna lite i alla fall, vilket alltid är roligt. Två lampor (1000W + 35W), en biltema värmefläkt (2000W) och en blandare för murbruk (750W) drar väl en cirka 16-17A på en fas som är säkrad till 20A. På den ligger ju också en del av en större värmefläkt på 9000W, så inte konstigt om säkringarna går. Man kanske skulle bli systemtekniker i fält på heltid, problemlösning och tänkande är kul

Nu ska jag sörpla i mig det sista av mitt nya soja-protein, smakar som välling om man blandar med mjölk och chokladdryckspulver.

Bra låt, kanske inte så rolig video – inget för känsliga (spruträdda)

Igår åkte jag ned till Stockholm för att gå på lite föreläsningar med SQLUG om hur man skriver bra SQL-frågor och Entity Framework 4. Helt okej föreläsningar, framförallt den om SQL-frågor. Det som var om EF4 hade jag redan koll på

Med mig på resan hade jag i alla fall en släpvagn (bilen drar då cirka 3dl mer per mil) eftersom jag skulle hämta lite varor från Ekologiska Byggvaruhuset i Trosa, samt lite golvplannkor från ett annat ställe. Förvånande nog hade jag inga större problem att hitta parkeringar. Varken hos Microsoft eller hos Johannes (Cillas kille) där jag fick bo (supertack! jätteschysst!). Visserligen lotsade Johannes oss runt bland de vanliga parkeringsplatserna i kvarteret innan vi till slut hittade en som låg några hundra meter bort

Skulle alltså hämta lite grejer till Jennys ekologiska hus (jättebra! Jag använder termer som ekologiska hus, ekologiska byggvaruhuset m.m. så att ännu fler google-sökningar kan leda folk till att läsa om hur jag gör bort mig).

Kom iväg tidigt på morgonen och hittade lätt ut ur Stockholm med GPS:ens hjälp (tack!). Tyvärr innehåller GPS:en inga av de vägar som leder till/från Stockholm och mot min egen instinkt så lydde jag GPS:en och svängde av på någon avtagsväg innan Trosa som ledde mig på mindre och mindre vägar till ett militärt övningsområde. Bara att vända om och köra efter den karta jag tittat på kvällen innan istället. (Det var GPS:ens första chans). Detta misstag var väl lite av en försmak av hur resten av dagen skulle se ut.

Tyvärr hade ekobyggvaruhuset inte den typen av tegelpanna som behövdes, då det var den mindre vanliga av två varianter från S:T Eriks tegelbruk, men personalen var väldigt hjälpsam och till slut blev det en variant som nästan passade. Givetvis i pallen som stod innanför alla andra pallar

Efter att ha lastat på tegelpannor och tre stora balar med linullsisolering körde jag glatt iväg, om än något senare än tänkt. Vem behöver spännband när man har galler på vagnen och isoleringen är ju ganska tunn… Inga problem, ända tills man kommer ut på den öppna motorvägen och har lite högre hastighet.

Vet inte om hur man ska förklara känslan av panik som uppstår när man ser hur två gigantiska rullar börjar vandra uppåt längs gallret för att sedan flyga iväg som stora dammtussar. Hann i alla fall bromsa in snabbt nog för att inte behöva gå mer än cirka 100m för att hämta rullarna. Som tur var stannade en bil mitt emellan körfälten efter en stund så att även övriga bilar och lastbilar bakom tvingades stanna. Alla måste ju få se mig gå ut i vägen och släpa iväg på två stora plastinslagna kolosser. Usch vad jag skämdes Det gjorde jag även när jag stod där vid sidan av motorvägen och spännde fast rullarna med spännband. Släpvagnsregel 1: Alltid spännband runt allt, oavsett vikt/storlek.

Eller egentligen är nog regel nummer ett att kolla så alla galler sitter fast ordentligt och är stängda, men det misstaget har jag redan gjort tidigare. En sida på en gallervagn är dessutom mycket tyngre än linullsisolering *snyft*

När jag äntligen, efter vad som kändes som en evighet, lyckades ta mig iväg så gick det i alla fall bra fram till nästa ställe, även om jag hela tiden fick titta nervöst i backspegeln. GPS:en sa iofs ”Du har anlänt..” redan innan jag var framme, men som tur var kände jag igen mig och det var inga problem att hitta (GPS:ens andra chans). Vagnen kändes i och för sig lite ostabil, men inga problem när jag körde i 80km/h. ”Det går nog bra”, tänkte jag. Ha ha ha….

Lastade på golvplankorna på nästa ställe och fixade till lasten lite så att allt skulle sitta fast ordentligt. Linull längst in mot bilen, plannkorna på sidan – utstickande bakåt, och utanför dem, längst bak i släpet, cirka 70 tegelpannor á 2-3kg. Ni läsare kanske redan har insett vad denna kombination kommer leda till. Körde en bit och märkte att vagnen hade en tendens att börja självsvänga vid hastigheter över 80km/h. Funderade på att lasta om, men tänkte att jag ändå bara får köra i 80, så det går nog bra.

Följde GPS:en, vilket gjorde att jag trotsade min instink och körde förbi skylten mot Mora och lyckades komma upp på E18 i fel riktining. Det var GPS:ens sista chans, så den åkte i golvet ackompanjerad av en del fula ord. Efter en stund började vagnen svänga igen, trots en ganska låg hastighet. Tyvärr hjälpte det inte att bromsa, utan efter att ha sladdat onkontrollerat över alla körbanor och slickat diket och nästan staketet så lyckades jag få stopp på allt i alla fall. Tur att bilarna bakom mig var snabba i reaktionerna och ingen kom tillskada. Pinsamt och otäckt. Det får väl vara släpvagnsregel nummer tre då; Se till att vikten är jämt fördelad över släpet, eller kanske lite mer vikt där fram. Läs denna guiden om du är osäker. Hittade den nu när jag skulle kolla ”best practice” för lastning.

Stannade på närmaste rastplats och packade om hela lasten och lastsäkrade ordentligt, men då blev det i alla fall riktigt bra och helt stabilt Så trots att jag aldrig mer har förtroende att köra släpvagn så har jag i alla fall gjort misstagen nu och kommer inte göra om dem.  Fast alla andra verkar ju aldrig göra misstag och alltid ha full koll på vad det än kan vara.

När jag väl lyckats hitta en avfart och ta mig åt rätt håll och ignorerade GPS:en så gick det i alla fall som en dans (inte när jag dansar då) hem. Helt slut efter alla fadäser och stress som uppstår av detta och annat, men allt löste sig till slut i alla fall, så nu ska jag bara sova av mig alla bekymmer och hoppas på en bättre morgondag!

Det bästa du kan göra om du ska köra med släp är att hyra en lättlastbil som är tillräckligt lång istället. Mycket lättare att lasta, parkera, lastsäkra, köra… ja, bara fördelar. Drar kanske lite mer bensin och kostar att hyra iofs…

Har inga problem att fylla dagarna med diverse aktiviteter. Sen det började snöa har ju dessutom allt kärvat ihop; bilen, cykeln, kroppen (kanske lite).

Dessutom måste man klä sig med massa lager kläder, tjocka vantar och dylikt. Jag är ingen fantast av att ha massa kläder på mig, allt blir liksom omständigt, klumpigt och tar tid. Jag gillar när saker går smidigt.

Det har i alla fall blivit lite simning och något bodypump pass, men inte mycket mer de senaste veckorna. Kanske får ta en löprunda nu strax, om nu inte skorna kärvar också!

Kände mig nästan bra i torsdags och hängde då på ett simpass med Triathleten.se. Ett riktigt kvalitetspass på 1500m där vi körde 400m insim, 4×50 starttid 90sek, 100m lugnt, 4×50 starttid 90sek o.s.v. tills vi kört 4st 4×50. 90 sek kanske låter mycket, men det var hög fart på varje 50:a, cirka 35-40sek (vilket är nära max för mig).

Efter passet kände jag mig nästan friskt men…

Ett nattligt äventyr (inte av den romantiska sorten) under kvällen som innefattade hustak, presenningar, spik, hammare och stora mängder regn fick kroppen att återgå till sitt normala förkylningstillstånd (vilket den säkert gjort i alla fall). Man kanske borde bygga ett hus av presenningar, det blir ganska mysig, fast lite kallt… eller ja just det, det finns ju redan och kallas tält!!

Kändes som att det var lika bra att se till att det där hustaket blir klart så fort som möjligt, så under fredagen blev det till att langa tegel, något som säkert fortsätter idag. Det kommer säkert bilder här när det är klart.

Lägga tak, langa tegel, spika på saker… alla dessa jobb känns som bra jobb. Man behöver inte tänka så mycket och det är bara att jobba på tills någon eller något tvingar en att sluta eller pausa. Okej, själva takläggandet kanske inte är så tankebefriat, i alla fall inte om man prompt ska ha enkupigt lertegel som måste pusslas ihop (fast ur miljö- och snygghetssynpunkt är det bra och det gick faktiskt rätt fort för de erfarna takläggarna). Ett gigantiskt tusenbitarspussel.

Dags för frukost och sen mer pusslande

I måndags var det inte jag själv som tränade, men var med och ledde (cyklade efter) barngruppen i triathlon. Då var vi i Velodromen, vilket de verkade tycka var ett skojigt ställe att cykla på, speciellt när de fick cykla upp lite i själva velodromen (Vilket de så klart gjorde oavsett om man sa till dem att hålla sig på säkerhetszonen eller inte). Barnen är från 5-10 år ungefär, men trots det hade en kille mustasch… okej, det var en mjölkmustasch…

I tisdags var jag med på ett BodyPump-pass och kände mig väldigt slö innan passet, men kom igång rätt bra. Nåt problem med armen bara, så jag kan inte köra biceps… överhuvudtaget, men annars gick det bra, lastade på rätt tunga vikter på övriga låtar, en taktik som jag tror jag ska fortsätta med… att våga öka lite alltså. Problemet är att det inte får plats mer på stången på vissa låtar, men än är jag inte på den nivån att jag behöver det

Onsdagen var faktiskt träningsfri I och för sig Dalregementet-möte, men det var ju mest att sitta på en stol… Per lurade mig att skriva upp mig på ett spinning-pass 06:45 på torsdagen. Undra hur jag tänkte där. Spinning är ju den mest svettframkallande aktiviteten någonsin och 06:45 är ju lite tidigare än vad jag brukar gå upp.

På torsdagen blev det alltså uppstigning vid 06:00 följt av trött påklädning, trött tallrik yoghurt och en trött cykling till Lugnet. Tufft pass med tre intensitetstoppar under passet. Har aldrig riktigt kommit underfund med hur mycket motstånd man ska dra på. Ska ju vara på en uppskattad skala mellan 1-5 (1=lätt), men i mina lår bränner det då direkt, oavsett motstånd. Som mest drog jag i alla fall på skruven tills det kändes som att det inte fanns så mycket kvar att vrida på den. Rejäl pulshöjare där man fick känna hur hela kroppen dunkade i takt med hjärtats pumpande.

Har bara kört spinning en gång tidigare och då var det som en mindre sjö av svett på golvet, men den här gången var det bara en liten pöl, så det verkar ju bättra sig.

Idag gick jag igen upp 06:00, eller ja, jag snoozade lite efter det. Var i alla fall på plats i simhallen strax innan sju och körde några vändor uppvärmning och sen direkt på med 50:or på starttid en minut. Fick ungefär 10 sek vila på varje, till skillnad mot i början av året då jag kunde köra 50:or på starttid 50 sek och ändå få vila. Sen körde jag lite ostrukturerade vändor innan jag bestämde mig för att avsluta med fem hundringar på starttid 1:40, vilket var väl optimistiskt då jag simmade en hundring på 1:50, så jag bytte till starttid 2 minuter och körde klart. Låg på cirka 1:45 per hundring. Måste vara avsaknaden av ”någon” att simma med som gör det…

Sist av allt fick jag lite tips av Per, som också var där, på hur jag kan förbättra bensparken (mer triathlon-anpassad). Hjärnan fattade väl någorlunda själva teknikövningen, men kroppen och hjärnan samarbetar inte så bra verkar det som

Sen cyklade jag hem i en härlig höst/vinter-morgon med kyla som bet i kinderna

Mycket intressant och inspirerande föreläsning, trots att jag följt Clas en del via artiklar och hans hemsida så är det ändå jätteintressant att lyssna på när han själv berättar om lärdomar, upplevelser och ger sitt perspektiv på träning, både den fysiska biten och kanske framförallt den mentala biten.

Efteråt följde en givande, inofficiell, diskussion med Clas och några deltagare, bland annat cykellandslagets massör. Mycket intressant och det jag fick med mig därifrån var bland annat Clas fem tips på vad man ska skriva i en (tränings)dagbok:

• Vilopuls
• Skattning av sömnen
• Upplevd stelhet och ömhet i muskler/kropp
• Skattning av aptiten
• Mental energi

Får kanske börja föra lite träningsdagbok så småningom.

En annan intressant sak var hur mängden av stresshormonet kortisol varierar i kroppen över dagen. För Clas del så blev den kurvan en rak linje över hela dagen, något som den vanliga sjukvården ibland kan missa att se, då man tar ett värde under dagen och jämför med ett referensintervall som i stort sett täcker in alla i hela befolkningen. Den raka linjen berodde på utbrändheten, alltså att binjurarna lagt av.

Så de två viktigaste lärdomarna från dagen, sammanfattade av Clas själv:

• Skynda långsamt
• Lyssna på kroppen

Sen blev det så klart en del snack om hur vi ska ge barn- och ungdomar bästa möjliga förutsättningar att lyckas prestera utifrån sina egna förutsättningar. Resultatfokus måste bort och man bör istället se till prestationsfokus för att kunna ha en, i mina ögon, hållbar utveckling. Med resultatfokus är risken stor att många slutar vid tidig ålder eftersom man tappar glädjen i det man gör om man inte når de resultat som tränare/ledare ”kräver”.

Givetvis är det inte så att elitsatsningar försvinner med detta tänket, tvärtom. Kan vi få fler idrottare som fortsätter längre och låta det ta den tid som behövs för mognad, både mentalt och fysiskt och skyndar långsamt så tror jag vi kan bygga upp en mer ”hållbar” elit, som har fått de rätta förutsättningarna utifrån sina egenskaper.

Ett litet klipp om svensk idrott på barn- och ungdomsnivå: http://www.youtube.com/watch?v=lrBt6VgDO50

Så i första hand: se till att barnen har kul och tycker om det dom gör!

Var där en timme innan start för att kontrollera alla skyltar, fixa klart målområdet och sen göra mig själv redo för att springa. Kände mig inte riktigt i toppform med stela baksidor (låren), men annars rätt okej.

Trodde jag kanske skulle ha en liten chans att komma bra till, men med proffslöpare (Kenyaner) från Sahlins Struts och några orienterare/skidåkare från norra Dalarna så ändrade jag fokus och satsade på att komma topp 10. Hängde på Daniel Lindholm direkt i starten och vi hängde väl med de duktiga löparna i kanske 500-600m, sen fick de mer och mer distans, men Mora-löparna + en orienterare från Malung tappade vi inte så mycket på, utan kunde hålla jämnt avstånd till.

Två av kenyanerna sprang tydligen bara 5km och även de två Mora-löparna, så efter ett tufft första varv (18:17) och ett tungt avslutande varv så lyckades Daniel rycka ifrån med cirka 1,5km kvar och hålla en lucka på kanske 10-15 sekunder, som jag sedan lyckades minska till två sekunder i mål. Daniel gjorde dock allt dragjobb och var märkbart trött i mål, men det kändes välförtjänt. Vinnaren, Dominic Mutuku, sprang på smått otroliga 32:30 och tvåan på 35:07. Själv kände jag mig mycket nöjd med 36:59, men tyvärr jäkligt ont i baksida lår. Lyckades med konsten att slå Erik Desmeules i år, till skillnad från 2008, då han ryckte när det var 1km kvar ungefär.

Fick även nöjet att se den prestigefyllda spurtduellen mellan mina två systrar, där den yngsta fick revansch från Lidingöloppet. Mamma tog sig också i mål och hon var faktiskt den deltagare som fick mest valuta för pengarna

Fullständiga resultat finns på Dalregementets webbsida.

Tanken var att cykla dit, men av lite olika anledningar så blev det bil. Om det hade någon betydelse för resultatet vet jag inte, men det var i alla fall skönt med lite mer sovmorgon än det skulle blivit med cykel.

Väl framme vid starten, som vanligt i god tid enligt den så kallade ”optimistiska tideräkningen” (vilket innebär att det var ungefär fem till tio minuter efter sista anmälningstid) så anmälde vi oss. Jag fick nummer 77 vilket skvallrade om ett högt deltagarantal i herrklassen. Det visade sig stämma och totalt var det 81 tävlande i den klassen. Även en hel del damer i damklassen (så klart!), 29 stycken.

Supernervös som vanligt innan start, men vi värmde i alla fall upp en del, provade en bit av banan (jobbigt). Borde kanske nämna att Hackmora Bergslopp endast är 2,9km långt. Kan väl dock säga så här; Stigningen ligger på 224m under loppet, vilket kan jämföras med att springa uppför underbacken på Lugnet, vilket har en stigning på cirka 70m. Rekordtiden ligger på strax under 12 minuter och elitcyklisten (före detta) Fredric Eriksson kom på en 15:e plats. Det säger något om hur tufft detta lopp är.

Gissade på en tid på 15 minuter plus minus två minuter Hoppades på en topp-25 placering. När starten väl gick höll jag mig i vanlig ordning ganska långt bak i startfältet. Första kilometern gick rätt okej. Sprang om en del personer och när det var utför (faktiskt en liten liten sträcka!) så sprang jag på rejält, vilket inte många gjorde där bak i fältet. Sen började en tuff stigning på cirka 100 höjdmeter fördelat jämnt över 1,1km. Det sägs att det var fint längs vägen, något som jag inte fick uppleva då min blick var som klistrad vid framförvarandes fötter och tankar som den lite mindre negativa ”jag kanske borde stanna lite, eller gå” till mer negativa ”jag ska aldrig mer springa eller utöva någon annan idrott heller för den delen” snurrade i huvudet.

Kändes som att jag var i världens sämsta form, benen värkte nåt enormt och ena armen började domna. Allt jag kunde göra var att bita ihop och fokusera på att det snart skulle vara över. Mycket riktigt så kom till slut en brant backe upp genom skogen och de bästa tre bokstäver som finns; MÅL. Blev till och med påhejad på slutet och lyckades besvara det med någon slags gest och läte…

Väl i mål och en liten stunds vila så tänkte jag så klart ”nästa år blir det topp-10″ Kanske ett tufft mål, men jag får se till att springa mycket backe.

Satte mig sen direkt som publik för att heja i mål Jenny, som trots syrebrist, slem i lungorna, tung benstomme och blåa läppar (ja, nästan blå i hela ansiktet om man får tro bilderna från loppet) lyckades ta sig i mål på en tid som var bra mycket bättre än förhandstipset på 30 minuter (mitt eget tips var för övrigt 25 minuter plus minus 2 minuter, vilket hon också slog) :)

På vägen tillbaka kunde jag i alla fall njuta av solen, lövens färger, alla fina hus och det faktum att vi båda klarat oss igenom loppet och gjort det bra! Nästa år blir det ett nytt försök!

Tiden ja. Det blev inom ramarna på mitt förhandstips, då jag sprang i mål på 14:24 och en 25:e plats.

Resultaten finns här

I alla fall så var det en ungdom (13-14 år kanske?) där när jag kom, men till slut blev det i alla fall fyra stycken i åldrarna 7-14 (ungefär), så det var i princip en ledare per barn Per, Johan och Lina är ju ledare och själv kan jag nog hoppa in ibland, vid behov, vi får väl se hur det utvecklas

Härligt att se när de sprang i trapporna, körde teknikbana med cykeln och sen tävlade mot varandra tre gånger. Allt på ett lekfullt och roligt sätt så klart Som om inte allt detta vore nog så hade barnen själva som önskemål att gå upp för underbacken (eller trapporna bredvid) för att se på utsikten (och gissa hur många trappsteg det var). Själv hjälpte jag till att plocka ihop medan de tog sig uppför och när jag var klar så avslutade jag med att springa uppför underbacken, eller i alla fall större delar av den. Det var nog det ”flåsigaste” jag gjort på länge. Stod bara och flämtade när jag kom upp.

Inte heller var det så att det successivt blev jobbigare, utan så fort det började luta lite, lite uppför så var det som att någon slagit bojor kring fötterna. Faktiskt så jag funderade på vad som hänt med benen ett tag. Lösa jordhögar här och där gjorde det inte lättare, men det var skönt när man väl kommit upp. Skönt att slippa ifrån den brännande känslan i låren alltså

Förhoppningsvis blir det större uppslutning nästa onsdag, 6/10. Rekommenderar alla som är nyfikna på lite rolig träning att komma och prova. Onsdag 6/10 18:00 vid Lugnets Skidstadion. Föräldrarna kan gärna byta om också och passa på att jogga en vända själva eller varför inte köra lite backträning, eller bara en promenad